Hej bloggen!
Nu är det snart ett år sedan jag åkte till Tanzania. Jag tänker fortfarande på min tid där varje dag. Jag undrar om det någonsin kommer att förändras. Ibland när jag tänker på det känner jag mig tom eftersom det inte kommer att komma tillbaka och ibland känner jag mig glad för att jag har upplevt det alls. Jag saknar mitt liv där något sjukt mycket trots att jag vet att det inte är ett samhälle jag skulle vilja leva i. Gräset är alltid grönare på andra sidan antar jag. Men oavsett det så saknar jag mina vänner. Och jag SVÄR att jag ska höra John the Man skratta en gång till innan jag dör. Det saknar jag helt sjukt mycket! Om alla i världen hade hört honom skratta skulle inga orättvisor finnas :)
Hej då bloggen, pusspuss!
tisdag 16 augusti 2011
söndag 22 maj 2011
Intisarna borta
Hej bloggen!
Nu är intisarna i Sigtuna. Jag är övertygad om att jag inte har sett dem för sista gången! Det måste jag vara :)
Hej då bloggen, pusspuss!
Nu är intisarna i Sigtuna. Jag är övertygad om att jag inte har sett dem för sista gången! Det måste jag vara :)
Hej då bloggen, pusspuss!
torsdag 19 maj 2011
Kumla
Hej bloggen!
Har inte berättat det, men över valborgshelgen var jag i Kumla och träffade både Sofia, Kristina och Matilda OCH Anteh och Tabitha! Det var superkul, vi var ute i Örebro alla tillsammans :) kändes konstigt att först träffas i Bukoba och sen i Kumla/Örebro. En helt annan kultur och en helt annan verklighet...
Hej då bloggen, pusspuss!
Har inte berättat det, men över valborgshelgen var jag i Kumla och träffade både Sofia, Kristina och Matilda OCH Anteh och Tabitha! Det var superkul, vi var ute i Örebro alla tillsammans :) kändes konstigt att först träffas i Bukoba och sen i Kumla/Örebro. En helt annan kultur och en helt annan verklighet...
Hej då bloggen, pusspuss!
måndag 18 april 2011
Mittkurs med intisarna
Hej bloggen!
Nu i helgen var jag i Sigtuna och träffade dom internationella deltagarna. Jag hade träffat dom fyra från Tanzania tidigare (grabbarna i Stockholm för några veckor sen innan dom åkte till Arvidsjaur) men det var superkul att träffa resten av gruppen. Tack och lov var vi (jag och Samuel) tvungna att springa till bussen så avskedet innehöll inte lika mycket tårar som det hade kunnat. Men snart kommer costaricanerna till Stockholm, parkgrill!!!
Hej då bloggen, pusspuss!
Nu i helgen var jag i Sigtuna och träffade dom internationella deltagarna. Jag hade träffat dom fyra från Tanzania tidigare (grabbarna i Stockholm för några veckor sen innan dom åkte till Arvidsjaur) men det var superkul att träffa resten av gruppen. Tack och lov var vi (jag och Samuel) tvungna att springa till bussen så avskedet innehöll inte lika mycket tårar som det hade kunnat. Men snart kommer costaricanerna till Stockholm, parkgrill!!!
Hej då bloggen, pusspuss!
onsdag 2 mars 2011
Mzunguträff i Stockholm
Hej bloggen!
I helgen kom Kristina, Matilda och Sofia på besök till Stockholm. Vi tittade bilder och filmer, var ute på krogen och på hemmafest, vi promenerade på Söder och langade shopping, lagade mat och tittade på Melodifestivalen. Det var bäst helt enkelt. Mycket tunnelbana också, det var fint :) önskar bara att helgen låg framåt i tiden istället...
Hej då bloggen, pusspuss!
I helgen kom Kristina, Matilda och Sofia på besök till Stockholm. Vi tittade bilder och filmer, var ute på krogen och på hemmafest, vi promenerade på Söder och langade shopping, lagade mat och tittade på Melodifestivalen. Det var bäst helt enkelt. Mycket tunnelbana också, det var fint :) önskar bara att helgen låg framåt i tiden istället...
Hej då bloggen, pusspuss!
torsdag 10 februari 2011
måndag 7 februari 2011
Film och ungdomshelg
Hej bloggen!
I fredags kollade jag på The last king of Scotland och kunde bara tänka på när vi alla fyra var i Uganda med Sofias och Matildas präst Felix. Saknar den dagen så mycket att det sliter i hjärtat. Tror inte att det är bra för mig att titta på Afrikafilmer... Sen hade jag och Linnea föreläsning på Graninge stiftsgård för 18+ folk, och det var superkul att vara där. Tänkte (såklart) massor på alla i Tanzania. Eminemtanten kommer alltid att vara världens sötaste tant som höll min hand och fick mig att förbanna mina egna dåliga språkkunskaper. Saknar den dagen i Kabanga. Men nu är det slut, jag saknar och är tacksam, en konstig blandning av känslor jag inte stöter på så ofta...
Hej då bloggen, pusspuss!
I fredags kollade jag på The last king of Scotland och kunde bara tänka på när vi alla fyra var i Uganda med Sofias och Matildas präst Felix. Saknar den dagen så mycket att det sliter i hjärtat. Tror inte att det är bra för mig att titta på Afrikafilmer... Sen hade jag och Linnea föreläsning på Graninge stiftsgård för 18+ folk, och det var superkul att vara där. Tänkte (såklart) massor på alla i Tanzania. Eminemtanten kommer alltid att vara världens sötaste tant som höll min hand och fick mig att förbanna mina egna dåliga språkkunskaper. Saknar den dagen i Kabanga. Men nu är det slut, jag saknar och är tacksam, en konstig blandning av känslor jag inte stöter på så ofta...
Hej då bloggen, pusspuss!
torsdag 3 februari 2011
Blood diamond
Hej bloggen!
I söndags var jag hemma hos Nic och Sean, vi kollade på Blood diamond som gick på tv. Hur kan den filmen få mig att vilja åka till Tanzania igen? Jag tror att jag romantiserar ganska mycket. Men jag bryr mig nog inte egentligen. Känslan jag får när jag tänker på Ilemera är det få saker som kan slå och inget nån kan ta ifrån mig. Jag vet knappt var jag borde vara, här eller där. Varför hälsar man inte på varandra i Sverige? Varför är man rädd för att samtala? Saknar det, att börja prata med nån på bussen. Inte för att jag någonsin skulle ta initiativ till det, men jag saknar det. Jag önskar mig ett mer jordnära liv, och jag känner att jag just nu är allt annat än jordnära. Jag bloggar ju till och med för fan, inga fler bevis behövs.
Hej då bloggen, pusspuss!
I söndags var jag hemma hos Nic och Sean, vi kollade på Blood diamond som gick på tv. Hur kan den filmen få mig att vilja åka till Tanzania igen? Jag tror att jag romantiserar ganska mycket. Men jag bryr mig nog inte egentligen. Känslan jag får när jag tänker på Ilemera är det få saker som kan slå och inget nån kan ta ifrån mig. Jag vet knappt var jag borde vara, här eller där. Varför hälsar man inte på varandra i Sverige? Varför är man rädd för att samtala? Saknar det, att börja prata med nån på bussen. Inte för att jag någonsin skulle ta initiativ till det, men jag saknar det. Jag önskar mig ett mer jordnära liv, och jag känner att jag just nu är allt annat än jordnära. Jag bloggar ju till och med för fan, inga fler bevis behövs.
Hej då bloggen, pusspuss!
söndag 23 januari 2011
Topp 3 saker jag saknar, utan inbördes ordning
Hej bloggen!
* Att höra Glada-killen säga "Habari za asubuhi?" på morgonen (efter lite lektioner i engelska bytte han dock till Good morning, något som upprörde mig och Kristina lite)
* Att ta promenader till Victoriasjön och titta på utsikten.
* Att vara med på ICCOs morgonböner och efteråt hälsa på alla och säga "Yesu ni Bwana"
Hej då bloggen, pusspuss!
* Att höra Glada-killen säga "Habari za asubuhi?" på morgonen (efter lite lektioner i engelska bytte han dock till Good morning, något som upprörde mig och Kristina lite)
* Att ta promenader till Victoriasjön och titta på utsikten.
* Att vara med på ICCOs morgonböner och efteråt hälsa på alla och säga "Yesu ni Bwana"
Hej då bloggen, pusspuss!
söndag 16 januari 2011
En ständig saknad
Hej bloggen!
Jag läste precis i Matildas blogg, hon precis som jag saknar Tanzania.
Jag saknar Farahani, gårdspojken som alltid fick mig att skratta fast att jag inte alltid förstod vad han sa, jag saknar alla barn som alltid följde efter mig som en svans hem till huset, jag saknar Felix våran präst som jag och Sofia lärde känna så bra, jag saknar hans barnbarn Kevin på 5 år som charmade mig med sina bus och lekar, jag saknar Victor som jag och Sofia bara fick träffa i en vecka, men ändå blev så bra kompis med, jag saknar att lyssna till kören som sjunger så fantastiskt bra, jag saknar alla bananträd fast att de gjorde så att jag alltid gick vilse, jag saknar den fina solnedgången, jag saknar att ligga under ett myggnät, för det var så mysigt, jag saknar alla glada ansikten man mötte och som alltid glatt hälsade på en, jag saknar till och med att gå den långa biten till Felix varje gång vi skulle träffas och alla skolbarn glodde på mig ifrån skolan när jag gick där på vägen, jag saknar att dricka the och äta mandazi, jag saknar det goda riset och att äta den beniga fisken med händerna, jag saknar alla knasiga bussfärder vi var med om, jag saknar att skratta med Carro, Kristina och Sofia, jag saknar att vakna till spöregn som smattrade så mysigt på plåttaket, jag saknar Sima, jag saknar Anastazia, som alltid tyckte jag åt så lite, jag saknar det där speciella lugnet som bara fanns där, jag saknar o höra Sima säga habari za asubui varje morgon, jag saknar den gemenskapen som fanns mellan människorna, jag saknar Jonathan, jag saknar Frida, jag saknar John, jag saknar Elisante, Erick och Anitha, jag saknar att skriva dagbok på kvällarna, jag saknar att man alltid kände sig som hemma var man än befann sig.
Det spelar ingen roll att det var jobbigt ibland, frustrerande att bo tätt inpå extrem fattigdom och att man ibland kände att man inte passade in. Jag längtar tillbaka. Allt bra blir bättre och det dåliga har börjat bli en bra erfarenhet. Det är märkligt hur tid kan påverka hur man ser på saker och ting som från början var svåra. Att Egbert, vår tänkta handledare, inte var där alls känns inte jobbigt längre. Att försäljarna var jobbiga och respektlösa kommer jag knappt ihåg. Att jag inte kände mig välkommen i Ilemera den första tiden känns också så avlägset.
Det är svårt för mig att förstå varför jag är så ledsen. Jag ångrar ingenting, något som brukar få mig upprörd. Jag är verkligen nöjd med den tid jag spenderade i Tanzania och jag är väldigt tacksam och glad över att jag fick möjligheten och förtroendet att åka dit. Samtidigt som jag inte tror att jag skulle vilja göra det igen. Det skulle inte bli samma sak och jag skulle inte åka dit på samma villkor. Det kan vara för att jag vet, och redan då visste, att det var en begränsad tid. Om jag skulle komma tillbaka är det inte säkert att människorna jag känner (eller känner bäst) skulle vara kvar. Eleverna på ICCO skulle inte finnas kvar, gällande människorna i kyrkan är det väldigt osäkert. I efterhand var det jobbigt att inte bo i värdfamilj, det känns som att jag har missat en koppling till själva församlingen som jag önskar att jag hade haft. Jag var där en lång tid, men ett vardagsliv kom jag aldrig in i eftersom jag inte var del av det själv - jag var alltid besökare. Hade jag önskat mig något i efterhand så är det en värdfamilj. Och mer tid i Ilemera.
Jag läste precis i Matildas blogg, hon precis som jag saknar Tanzania.
Jag saknar Farahani, gårdspojken som alltid fick mig att skratta fast att jag inte alltid förstod vad han sa, jag saknar alla barn som alltid följde efter mig som en svans hem till huset, jag saknar Felix våran präst som jag och Sofia lärde känna så bra, jag saknar hans barnbarn Kevin på 5 år som charmade mig med sina bus och lekar, jag saknar Victor som jag och Sofia bara fick träffa i en vecka, men ändå blev så bra kompis med, jag saknar att lyssna till kören som sjunger så fantastiskt bra, jag saknar alla bananträd fast att de gjorde så att jag alltid gick vilse, jag saknar den fina solnedgången, jag saknar att ligga under ett myggnät, för det var så mysigt, jag saknar alla glada ansikten man mötte och som alltid glatt hälsade på en, jag saknar till och med att gå den långa biten till Felix varje gång vi skulle träffas och alla skolbarn glodde på mig ifrån skolan när jag gick där på vägen, jag saknar att dricka the och äta mandazi, jag saknar det goda riset och att äta den beniga fisken med händerna, jag saknar alla knasiga bussfärder vi var med om, jag saknar att skratta med Carro, Kristina och Sofia, jag saknar att vakna till spöregn som smattrade så mysigt på plåttaket, jag saknar Sima, jag saknar Anastazia, som alltid tyckte jag åt så lite, jag saknar det där speciella lugnet som bara fanns där, jag saknar o höra Sima säga habari za asubui varje morgon, jag saknar den gemenskapen som fanns mellan människorna, jag saknar Jonathan, jag saknar Frida, jag saknar John, jag saknar Elisante, Erick och Anitha, jag saknar att skriva dagbok på kvällarna, jag saknar att man alltid kände sig som hemma var man än befann sig.
Det spelar ingen roll att det var jobbigt ibland, frustrerande att bo tätt inpå extrem fattigdom och att man ibland kände att man inte passade in. Jag längtar tillbaka. Allt bra blir bättre och det dåliga har börjat bli en bra erfarenhet. Det är märkligt hur tid kan påverka hur man ser på saker och ting som från början var svåra. Att Egbert, vår tänkta handledare, inte var där alls känns inte jobbigt längre. Att försäljarna var jobbiga och respektlösa kommer jag knappt ihåg. Att jag inte kände mig välkommen i Ilemera den första tiden känns också så avlägset.
Det är svårt för mig att förstå varför jag är så ledsen. Jag ångrar ingenting, något som brukar få mig upprörd. Jag är verkligen nöjd med den tid jag spenderade i Tanzania och jag är väldigt tacksam och glad över att jag fick möjligheten och förtroendet att åka dit. Samtidigt som jag inte tror att jag skulle vilja göra det igen. Det skulle inte bli samma sak och jag skulle inte åka dit på samma villkor. Det kan vara för att jag vet, och redan då visste, att det var en begränsad tid. Om jag skulle komma tillbaka är det inte säkert att människorna jag känner (eller känner bäst) skulle vara kvar. Eleverna på ICCO skulle inte finnas kvar, gällande människorna i kyrkan är det väldigt osäkert. I efterhand var det jobbigt att inte bo i värdfamilj, det känns som att jag har missat en koppling till själva församlingen som jag önskar att jag hade haft. Jag var där en lång tid, men ett vardagsliv kom jag aldrig in i eftersom jag inte var del av det själv - jag var alltid besökare. Hade jag önskat mig något i efterhand så är det en värdfamilj. Och mer tid i Ilemera.
 |
| Utsikten från Ilemera mot Victoriasjön |
 |
| Min favoritplats i världen |
Det börjar nästan bli för svårt att hantera det faktum att resan är slut och en annan del av livet ska börja. Jag saknar allt. En romantisering såklart, men smärtan är densamma.
Hej då bloggen, pusspuss!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)