Hej bloggen!
* Att höra Glada-killen säga "Habari za asubuhi?" på morgonen (efter lite lektioner i engelska bytte han dock till Good morning, något som upprörde mig och Kristina lite)
* Att ta promenader till Victoriasjön och titta på utsikten.
* Att vara med på ICCOs morgonböner och efteråt hälsa på alla och säga "Yesu ni Bwana"
Hej då bloggen, pusspuss!
söndag 23 januari 2011
söndag 16 januari 2011
En ständig saknad
Hej bloggen!
Jag läste precis i Matildas blogg, hon precis som jag saknar Tanzania.
Jag saknar Farahani, gårdspojken som alltid fick mig att skratta fast att jag inte alltid förstod vad han sa, jag saknar alla barn som alltid följde efter mig som en svans hem till huset, jag saknar Felix våran präst som jag och Sofia lärde känna så bra, jag saknar hans barnbarn Kevin på 5 år som charmade mig med sina bus och lekar, jag saknar Victor som jag och Sofia bara fick träffa i en vecka, men ändå blev så bra kompis med, jag saknar att lyssna till kören som sjunger så fantastiskt bra, jag saknar alla bananträd fast att de gjorde så att jag alltid gick vilse, jag saknar den fina solnedgången, jag saknar att ligga under ett myggnät, för det var så mysigt, jag saknar alla glada ansikten man mötte och som alltid glatt hälsade på en, jag saknar till och med att gå den långa biten till Felix varje gång vi skulle träffas och alla skolbarn glodde på mig ifrån skolan när jag gick där på vägen, jag saknar att dricka the och äta mandazi, jag saknar det goda riset och att äta den beniga fisken med händerna, jag saknar alla knasiga bussfärder vi var med om, jag saknar att skratta med Carro, Kristina och Sofia, jag saknar att vakna till spöregn som smattrade så mysigt på plåttaket, jag saknar Sima, jag saknar Anastazia, som alltid tyckte jag åt så lite, jag saknar det där speciella lugnet som bara fanns där, jag saknar o höra Sima säga habari za asubui varje morgon, jag saknar den gemenskapen som fanns mellan människorna, jag saknar Jonathan, jag saknar Frida, jag saknar John, jag saknar Elisante, Erick och Anitha, jag saknar att skriva dagbok på kvällarna, jag saknar att man alltid kände sig som hemma var man än befann sig.
Det spelar ingen roll att det var jobbigt ibland, frustrerande att bo tätt inpå extrem fattigdom och att man ibland kände att man inte passade in. Jag längtar tillbaka. Allt bra blir bättre och det dåliga har börjat bli en bra erfarenhet. Det är märkligt hur tid kan påverka hur man ser på saker och ting som från början var svåra. Att Egbert, vår tänkta handledare, inte var där alls känns inte jobbigt längre. Att försäljarna var jobbiga och respektlösa kommer jag knappt ihåg. Att jag inte kände mig välkommen i Ilemera den första tiden känns också så avlägset.
Det är svårt för mig att förstå varför jag är så ledsen. Jag ångrar ingenting, något som brukar få mig upprörd. Jag är verkligen nöjd med den tid jag spenderade i Tanzania och jag är väldigt tacksam och glad över att jag fick möjligheten och förtroendet att åka dit. Samtidigt som jag inte tror att jag skulle vilja göra det igen. Det skulle inte bli samma sak och jag skulle inte åka dit på samma villkor. Det kan vara för att jag vet, och redan då visste, att det var en begränsad tid. Om jag skulle komma tillbaka är det inte säkert att människorna jag känner (eller känner bäst) skulle vara kvar. Eleverna på ICCO skulle inte finnas kvar, gällande människorna i kyrkan är det väldigt osäkert. I efterhand var det jobbigt att inte bo i värdfamilj, det känns som att jag har missat en koppling till själva församlingen som jag önskar att jag hade haft. Jag var där en lång tid, men ett vardagsliv kom jag aldrig in i eftersom jag inte var del av det själv - jag var alltid besökare. Hade jag önskat mig något i efterhand så är det en värdfamilj. Och mer tid i Ilemera.
Jag läste precis i Matildas blogg, hon precis som jag saknar Tanzania.
Jag saknar Farahani, gårdspojken som alltid fick mig att skratta fast att jag inte alltid förstod vad han sa, jag saknar alla barn som alltid följde efter mig som en svans hem till huset, jag saknar Felix våran präst som jag och Sofia lärde känna så bra, jag saknar hans barnbarn Kevin på 5 år som charmade mig med sina bus och lekar, jag saknar Victor som jag och Sofia bara fick träffa i en vecka, men ändå blev så bra kompis med, jag saknar att lyssna till kören som sjunger så fantastiskt bra, jag saknar alla bananträd fast att de gjorde så att jag alltid gick vilse, jag saknar den fina solnedgången, jag saknar att ligga under ett myggnät, för det var så mysigt, jag saknar alla glada ansikten man mötte och som alltid glatt hälsade på en, jag saknar till och med att gå den långa biten till Felix varje gång vi skulle träffas och alla skolbarn glodde på mig ifrån skolan när jag gick där på vägen, jag saknar att dricka the och äta mandazi, jag saknar det goda riset och att äta den beniga fisken med händerna, jag saknar alla knasiga bussfärder vi var med om, jag saknar att skratta med Carro, Kristina och Sofia, jag saknar att vakna till spöregn som smattrade så mysigt på plåttaket, jag saknar Sima, jag saknar Anastazia, som alltid tyckte jag åt så lite, jag saknar det där speciella lugnet som bara fanns där, jag saknar o höra Sima säga habari za asubui varje morgon, jag saknar den gemenskapen som fanns mellan människorna, jag saknar Jonathan, jag saknar Frida, jag saknar John, jag saknar Elisante, Erick och Anitha, jag saknar att skriva dagbok på kvällarna, jag saknar att man alltid kände sig som hemma var man än befann sig.
Det spelar ingen roll att det var jobbigt ibland, frustrerande att bo tätt inpå extrem fattigdom och att man ibland kände att man inte passade in. Jag längtar tillbaka. Allt bra blir bättre och det dåliga har börjat bli en bra erfarenhet. Det är märkligt hur tid kan påverka hur man ser på saker och ting som från början var svåra. Att Egbert, vår tänkta handledare, inte var där alls känns inte jobbigt längre. Att försäljarna var jobbiga och respektlösa kommer jag knappt ihåg. Att jag inte kände mig välkommen i Ilemera den första tiden känns också så avlägset.
Det är svårt för mig att förstå varför jag är så ledsen. Jag ångrar ingenting, något som brukar få mig upprörd. Jag är verkligen nöjd med den tid jag spenderade i Tanzania och jag är väldigt tacksam och glad över att jag fick möjligheten och förtroendet att åka dit. Samtidigt som jag inte tror att jag skulle vilja göra det igen. Det skulle inte bli samma sak och jag skulle inte åka dit på samma villkor. Det kan vara för att jag vet, och redan då visste, att det var en begränsad tid. Om jag skulle komma tillbaka är det inte säkert att människorna jag känner (eller känner bäst) skulle vara kvar. Eleverna på ICCO skulle inte finnas kvar, gällande människorna i kyrkan är det väldigt osäkert. I efterhand var det jobbigt att inte bo i värdfamilj, det känns som att jag har missat en koppling till själva församlingen som jag önskar att jag hade haft. Jag var där en lång tid, men ett vardagsliv kom jag aldrig in i eftersom jag inte var del av det själv - jag var alltid besökare. Hade jag önskat mig något i efterhand så är det en värdfamilj. Och mer tid i Ilemera.
 |
| Utsikten från Ilemera mot Victoriasjön |
 |
| Min favoritplats i världen |
Det börjar nästan bli för svårt att hantera det faktum att resan är slut och en annan del av livet ska börja. Jag saknar allt. En romantisering såklart, men smärtan är densamma.
Hej då bloggen, pusspuss!
lördag 1 januari 2011
Nyår
Hej bloggen!
Igår fick jag ett sms från Natus, jag blev jätteglad :) jag saknar Ilemera.
Hej då bloggen, pusspuss!
Igår fick jag ett sms från Natus, jag blev jätteglad :) jag saknar Ilemera.
Hej då bloggen, pusspuss!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)