Hej bloggen!
* Att höra Glada-killen säga "Habari za asubuhi?" på morgonen (efter lite lektioner i engelska bytte han dock till Good morning, något som upprörde mig och Kristina lite)
* Att ta promenader till Victoriasjön och titta på utsikten.
* Att vara med på ICCOs morgonböner och efteråt hälsa på alla och säga "Yesu ni Bwana"
Hej då bloggen, pusspuss!
söndag 23 januari 2011
söndag 16 januari 2011
En ständig saknad
Hej bloggen!
Jag läste precis i Matildas blogg, hon precis som jag saknar Tanzania.
Jag saknar Farahani, gårdspojken som alltid fick mig att skratta fast att jag inte alltid förstod vad han sa, jag saknar alla barn som alltid följde efter mig som en svans hem till huset, jag saknar Felix våran präst som jag och Sofia lärde känna så bra, jag saknar hans barnbarn Kevin på 5 år som charmade mig med sina bus och lekar, jag saknar Victor som jag och Sofia bara fick träffa i en vecka, men ändå blev så bra kompis med, jag saknar att lyssna till kören som sjunger så fantastiskt bra, jag saknar alla bananträd fast att de gjorde så att jag alltid gick vilse, jag saknar den fina solnedgången, jag saknar att ligga under ett myggnät, för det var så mysigt, jag saknar alla glada ansikten man mötte och som alltid glatt hälsade på en, jag saknar till och med att gå den långa biten till Felix varje gång vi skulle träffas och alla skolbarn glodde på mig ifrån skolan när jag gick där på vägen, jag saknar att dricka the och äta mandazi, jag saknar det goda riset och att äta den beniga fisken med händerna, jag saknar alla knasiga bussfärder vi var med om, jag saknar att skratta med Carro, Kristina och Sofia, jag saknar att vakna till spöregn som smattrade så mysigt på plåttaket, jag saknar Sima, jag saknar Anastazia, som alltid tyckte jag åt så lite, jag saknar det där speciella lugnet som bara fanns där, jag saknar o höra Sima säga habari za asubui varje morgon, jag saknar den gemenskapen som fanns mellan människorna, jag saknar Jonathan, jag saknar Frida, jag saknar John, jag saknar Elisante, Erick och Anitha, jag saknar att skriva dagbok på kvällarna, jag saknar att man alltid kände sig som hemma var man än befann sig.
Det spelar ingen roll att det var jobbigt ibland, frustrerande att bo tätt inpå extrem fattigdom och att man ibland kände att man inte passade in. Jag längtar tillbaka. Allt bra blir bättre och det dåliga har börjat bli en bra erfarenhet. Det är märkligt hur tid kan påverka hur man ser på saker och ting som från början var svåra. Att Egbert, vår tänkta handledare, inte var där alls känns inte jobbigt längre. Att försäljarna var jobbiga och respektlösa kommer jag knappt ihåg. Att jag inte kände mig välkommen i Ilemera den första tiden känns också så avlägset.
Det är svårt för mig att förstå varför jag är så ledsen. Jag ångrar ingenting, något som brukar få mig upprörd. Jag är verkligen nöjd med den tid jag spenderade i Tanzania och jag är väldigt tacksam och glad över att jag fick möjligheten och förtroendet att åka dit. Samtidigt som jag inte tror att jag skulle vilja göra det igen. Det skulle inte bli samma sak och jag skulle inte åka dit på samma villkor. Det kan vara för att jag vet, och redan då visste, att det var en begränsad tid. Om jag skulle komma tillbaka är det inte säkert att människorna jag känner (eller känner bäst) skulle vara kvar. Eleverna på ICCO skulle inte finnas kvar, gällande människorna i kyrkan är det väldigt osäkert. I efterhand var det jobbigt att inte bo i värdfamilj, det känns som att jag har missat en koppling till själva församlingen som jag önskar att jag hade haft. Jag var där en lång tid, men ett vardagsliv kom jag aldrig in i eftersom jag inte var del av det själv - jag var alltid besökare. Hade jag önskat mig något i efterhand så är det en värdfamilj. Och mer tid i Ilemera.
Jag läste precis i Matildas blogg, hon precis som jag saknar Tanzania.
Jag saknar Farahani, gårdspojken som alltid fick mig att skratta fast att jag inte alltid förstod vad han sa, jag saknar alla barn som alltid följde efter mig som en svans hem till huset, jag saknar Felix våran präst som jag och Sofia lärde känna så bra, jag saknar hans barnbarn Kevin på 5 år som charmade mig med sina bus och lekar, jag saknar Victor som jag och Sofia bara fick träffa i en vecka, men ändå blev så bra kompis med, jag saknar att lyssna till kören som sjunger så fantastiskt bra, jag saknar alla bananträd fast att de gjorde så att jag alltid gick vilse, jag saknar den fina solnedgången, jag saknar att ligga under ett myggnät, för det var så mysigt, jag saknar alla glada ansikten man mötte och som alltid glatt hälsade på en, jag saknar till och med att gå den långa biten till Felix varje gång vi skulle träffas och alla skolbarn glodde på mig ifrån skolan när jag gick där på vägen, jag saknar att dricka the och äta mandazi, jag saknar det goda riset och att äta den beniga fisken med händerna, jag saknar alla knasiga bussfärder vi var med om, jag saknar att skratta med Carro, Kristina och Sofia, jag saknar att vakna till spöregn som smattrade så mysigt på plåttaket, jag saknar Sima, jag saknar Anastazia, som alltid tyckte jag åt så lite, jag saknar det där speciella lugnet som bara fanns där, jag saknar o höra Sima säga habari za asubui varje morgon, jag saknar den gemenskapen som fanns mellan människorna, jag saknar Jonathan, jag saknar Frida, jag saknar John, jag saknar Elisante, Erick och Anitha, jag saknar att skriva dagbok på kvällarna, jag saknar att man alltid kände sig som hemma var man än befann sig.
Det spelar ingen roll att det var jobbigt ibland, frustrerande att bo tätt inpå extrem fattigdom och att man ibland kände att man inte passade in. Jag längtar tillbaka. Allt bra blir bättre och det dåliga har börjat bli en bra erfarenhet. Det är märkligt hur tid kan påverka hur man ser på saker och ting som från början var svåra. Att Egbert, vår tänkta handledare, inte var där alls känns inte jobbigt längre. Att försäljarna var jobbiga och respektlösa kommer jag knappt ihåg. Att jag inte kände mig välkommen i Ilemera den första tiden känns också så avlägset.
Det är svårt för mig att förstå varför jag är så ledsen. Jag ångrar ingenting, något som brukar få mig upprörd. Jag är verkligen nöjd med den tid jag spenderade i Tanzania och jag är väldigt tacksam och glad över att jag fick möjligheten och förtroendet att åka dit. Samtidigt som jag inte tror att jag skulle vilja göra det igen. Det skulle inte bli samma sak och jag skulle inte åka dit på samma villkor. Det kan vara för att jag vet, och redan då visste, att det var en begränsad tid. Om jag skulle komma tillbaka är det inte säkert att människorna jag känner (eller känner bäst) skulle vara kvar. Eleverna på ICCO skulle inte finnas kvar, gällande människorna i kyrkan är det väldigt osäkert. I efterhand var det jobbigt att inte bo i värdfamilj, det känns som att jag har missat en koppling till själva församlingen som jag önskar att jag hade haft. Jag var där en lång tid, men ett vardagsliv kom jag aldrig in i eftersom jag inte var del av det själv - jag var alltid besökare. Hade jag önskat mig något i efterhand så är det en värdfamilj. Och mer tid i Ilemera.
 |
| Utsikten från Ilemera mot Victoriasjön |
 |
| Min favoritplats i världen |
Det börjar nästan bli för svårt att hantera det faktum att resan är slut och en annan del av livet ska börja. Jag saknar allt. En romantisering såklart, men smärtan är densamma.
Hej då bloggen, pusspuss!
lördag 1 januari 2011
Nyår
Hej bloggen!
Igår fick jag ett sms från Natus, jag blev jätteglad :) jag saknar Ilemera.
Hej då bloggen, pusspuss!
Igår fick jag ett sms från Natus, jag blev jätteglad :) jag saknar Ilemera.
Hej då bloggen, pusspuss!
onsdag 22 december 2010
Snart tre veckor efter hemkomst
Hej bloggen!
Snart är det jul med allt det innebär. Bland annat innebär det att jag egentligen inte orkar engagera mig i någonting alls som en manifestation mot vad julen "är". Helt ärligt är ju julen egentligen bara att överkonsumera, träffa familjen men med tusen gånger mer prestige i mötet än annars. Jag tänker att julen egentligen borde vara allt UTOM det. Det kanske är därför jag trotsar det sekulariserade (vem kom på att det var ett asbra ord?) samhället vi lever i och spenderar typ halva julafton i kyrkan. Jag startade ett event på facebook, vi är redan 10 stycken som ska vara lite i kyrkan!
Nu har jag varit hemma i nästan tre veckor. Det känns som att det är ett annat liv. Egentligen lever jag ju inte i verkligheten här i Stockholm utan snarare i facebookvärlden - uttrycket som Julia myntade på hemkomstkursen. För det här är ju inte verkligheten i världen. Att sitta i en lägenhet, kolla tv och blogga. Det är nästan som att leva i ett tvprogram, det är inte på riktigt. Jag ska försöka komma fram till vad som är min verklighet snart men jag räknar med att det kan bli svårt. Jag tror att det kan komma en lista inom kort på saker jag inte gillar med att komma hem, men jag måste bli bitter igen så det finns ingen bättre dag än julafton/juldagen för det ändamålet!
Det jag har pysslat med nu senaste tiden är att hälsa på min gamla skola, träffa massa vänner och kolla på Världens konflikter på SVTplay. För alla er som har missat det... jag vet inte hur ni klarar av att leva. Det är ett underbart program och jag råder er alla att se det, alltihop. Jag och Sophie ska kolla ikväll, jag är taggad! Och mina elever, god damn va dom är bäst. Hur ska jag kunna sluta åka dit? Det är ju helt omöjligt! Jag får vänta i 1,5 år tills alla elever jag känner har slutat... Var där 3 gånger förra veckan. Aslame att gilla sitt jobb så mycket, jag vet.
Nåväl, jag är hemma. Det är svårt men det var nog ännu svårare att vara borta. Svårast är nog att veta att skillnaden är så sjukt stor. Samma värld, olika verkligheter.
Hej då bloggen, pusspuss!
Snart är det jul med allt det innebär. Bland annat innebär det att jag egentligen inte orkar engagera mig i någonting alls som en manifestation mot vad julen "är". Helt ärligt är ju julen egentligen bara att överkonsumera, träffa familjen men med tusen gånger mer prestige i mötet än annars. Jag tänker att julen egentligen borde vara allt UTOM det. Det kanske är därför jag trotsar det sekulariserade (vem kom på att det var ett asbra ord?) samhället vi lever i och spenderar typ halva julafton i kyrkan. Jag startade ett event på facebook, vi är redan 10 stycken som ska vara lite i kyrkan!
Nu har jag varit hemma i nästan tre veckor. Det känns som att det är ett annat liv. Egentligen lever jag ju inte i verkligheten här i Stockholm utan snarare i facebookvärlden - uttrycket som Julia myntade på hemkomstkursen. För det här är ju inte verkligheten i världen. Att sitta i en lägenhet, kolla tv och blogga. Det är nästan som att leva i ett tvprogram, det är inte på riktigt. Jag ska försöka komma fram till vad som är min verklighet snart men jag räknar med att det kan bli svårt. Jag tror att det kan komma en lista inom kort på saker jag inte gillar med att komma hem, men jag måste bli bitter igen så det finns ingen bättre dag än julafton/juldagen för det ändamålet!
Det jag har pysslat med nu senaste tiden är att hälsa på min gamla skola, träffa massa vänner och kolla på Världens konflikter på SVTplay. För alla er som har missat det... jag vet inte hur ni klarar av att leva. Det är ett underbart program och jag råder er alla att se det, alltihop. Jag och Sophie ska kolla ikväll, jag är taggad! Och mina elever, god damn va dom är bäst. Hur ska jag kunna sluta åka dit? Det är ju helt omöjligt! Jag får vänta i 1,5 år tills alla elever jag känner har slutat... Var där 3 gånger förra veckan. Aslame att gilla sitt jobb så mycket, jag vet.
Nåväl, jag är hemma. Det är svårt men det var nog ännu svårare att vara borta. Svårast är nog att veta att skillnaden är så sjukt stor. Samma värld, olika verkligheter.
Hej då bloggen, pusspuss!
onsdag 15 december 2010
Hemkomstkurs och föreläsningar
Hej bloggen
Förra veckan var jag på hemkomstkurs tillsammans med alla andra deltagare på Sigtuna Folkhögskola. Dagen innan kom Jocke upp till min tomma lägenhet och vi käkade pizza och kollade film, supermysigt! Väl i Sigtuna fick jag dela rum med Kristina och livet var liksom lite som vanligt trots att utomhus kändes som AC... Veckan avslutades med mat från alla olika länder och en mässa, i Stockholm blev det bio med Samuel, Erik, hans flickvän och hennes kompis. Under måndagen visade jag Samuel Stockholm och sen var Ung I Den Världsvida Kyrkan slut. (Men det är nu det börjar har jag fått reda på).
För att sammanfatta veckan så var den helt fantastisk. Jag har hängt med UIDVKfolket och fått lite ny kraft så jag orkar med allt jag vill göra. Jag börjar mer och mer inse att den här resan med förberedelsekurser och avslutningskurser inräknat kommer förändra mig. Eller i alla fall ge mig ett nytt perspektiv som inte kommer gå att ta bort. Jag hoppas att det inte går att ta bort, jag hoppas att det kommer finnas kvar. Men samtidigt vet jag inte om det är möjligt att leva ett liv utan att bli bitter. Framtiden får utvisa det hela...
Jag har börjat med mina föreläsningar, igår för kyrkorådet och imorgon för niondeklassarna på Viktor Rydbers Samskola - min gamla arbetsplats. Det känns sjukt bra att få prata med människor och få ge min bild av verkligheten. Hoppas att det påverkar någon att vilja något, det hoppas jag verkligen :)
Hej då bloggen, pusspuss!
Förra veckan var jag på hemkomstkurs tillsammans med alla andra deltagare på Sigtuna Folkhögskola. Dagen innan kom Jocke upp till min tomma lägenhet och vi käkade pizza och kollade film, supermysigt! Väl i Sigtuna fick jag dela rum med Kristina och livet var liksom lite som vanligt trots att utomhus kändes som AC... Veckan avslutades med mat från alla olika länder och en mässa, i Stockholm blev det bio med Samuel, Erik, hans flickvän och hennes kompis. Under måndagen visade jag Samuel Stockholm och sen var Ung I Den Världsvida Kyrkan slut. (Men det är nu det börjar har jag fått reda på).
För att sammanfatta veckan så var den helt fantastisk. Jag har hängt med UIDVKfolket och fått lite ny kraft så jag orkar med allt jag vill göra. Jag börjar mer och mer inse att den här resan med förberedelsekurser och avslutningskurser inräknat kommer förändra mig. Eller i alla fall ge mig ett nytt perspektiv som inte kommer gå att ta bort. Jag hoppas att det inte går att ta bort, jag hoppas att det kommer finnas kvar. Men samtidigt vet jag inte om det är möjligt att leva ett liv utan att bli bitter. Framtiden får utvisa det hela...
Jag har börjat med mina föreläsningar, igår för kyrkorådet och imorgon för niondeklassarna på Viktor Rydbers Samskola - min gamla arbetsplats. Det känns sjukt bra att få prata med människor och få ge min bild av verkligheten. Hoppas att det påverkar någon att vilja något, det hoppas jag verkligen :)
Hej då bloggen, pusspuss!
fredag 3 december 2010
Äntligen hemma?
Hej bloggen!
Nu sitter jag hemma, i min pappas lägenhet. Jag tvättar kläder (i maskin!) och det behövs verkligen, alla kläder har en rödaktig ton, lite sådär nice. Jag är alltså hemma. Det känns sjukt overkligt. Båda planen blev försenade på grund av snö i Amsterdam (alltså INTE en punktering den här gången) så jag och Sofia kom hem 8 timmar senare än beräknat. Vi började skratta när det andra planet var försenat för grejen var att vi var PÅ planet. Det var kö för att få lyfta. En man som satt bakom oss frågade om det verkligen var så roligt, jag förklarade att ja, det är det. Trots att resan blev lite längre än beräknat så kändes det inte som så lång tid gick, kanske för att man jämför med 21 timmar buss till Dar-es-Salaam, I don't know... Mamma och min bror Markus kom och hämtade mig på flygplatsen och tur var det. Motviljan att åka hem blev liksom ännu större när jag redan var hemma.
Självklart blev det Donken när jag kom hem, av två anledningar: jag var galet sugen och det betyder noll disk. En så kallad winwin. Vi åkte hem till mamma och kollade nyheter. Det var helt overkligt att höra nyheter på svenska och på tv. Jag har fått uppdateringar men att höra folk prata om att man har hittat en bakterie som istället for fosfor behöver arsenik var en ganska sorglig upplevelse. Det här skulle tydligen kunna leda till att man kanske kan hitta levande organismer i rymden eftersom man kan leta efter fler grundämnen och blablabla. Det har alltid förvånat mig hur bakterier som kanske kan finnas i rymden kan vara till större intresse än alla människor som faktiskt bor på jorden. Jag fick lite ångest över att det inte verkar som att man bryr sig så mycket om mänskligheten som helhet. Jag antar att den här ångesten kommer att försvinna allt eftersom, hoppas hoppas.
Mamma hade också hyrt film, Brothers, som handlar om en kille som åker till Afghanistan, blir tillfångatangen men hans familj tror att han har dött. Handlar om hans familj och hur det är för honom att komma tillbaka och känner att ingen förstår honom. Kanske inte den typ av film jag behövde se när jag själv hade småångest för att komma hem men filmen var väldigt bra i alla fall. Sen åkte jag hem till pappa, slängde i en tvättmaskin, kollade facebook och sen var det sova.
Trots att jag inte har sovit mycket ens dom senaste två veckorna hade jag svårt att sova och vaknade tidigt, kl 8. I Tanzania hade det varit sovmorgon dock så jag antar att det är därför som jag vaknade galet tidigt. Har tvättat, rensat garderoben och städat lite nu på morgonen. Och ätit kaviarmacka. Gode Gud så gott det var. Men det är verkligen sjukt overkligt att vara hemma. För en månad sen var jag i Ilemera och alla pratade om valet, man visste inte resultatet ännu, trots att man egentligen visste det eftersom CCM är så stora. Men det känns som en helt annan värld vilket det såklart inte är. Men olika verkligheter. Känns inte som att jag hör hemma helt i någon av dom vilket är en konstig känsla. Men man anpassar sig, som sagt. Frågan är om jag vill anpassa mig...
Jag läste på Aftonbladet för kanske en vecka sen, där hade Blondinbella skrivit att unga tjejer som är födda på 90-talet ofta är drivna eftersom dom har mycket press på sig att studera och samtidigt ha koll på mode och vara snygga. Typ, inte exakt så men det var kontentan. Jag håller med henne, det är säkert sanningen för många. Det kanske är för att jag är 80-talist som gör att jag inte alls håller med om att det är det som borde vara viktigt, ens för någon. Sanningens ord är att om jag slutar läsa nyheter och börjar läsa ELLE istället vill jag att någon slår mig hårt och säger att jag har övergivit mina ideal. Tänk om alla unga i Sverige istället för ytligheter skulle börja bry sig om varandra, då hade vi haft en revolution på gång. Enormt mycket tid skulle frigöras och kanske hade världen sett annorlunda ut, eller i alla fall haft en annan atomsfär. När man är smådeppig som jag är nu får man faktiskt drömma om sånt här, bara så ni vet.
Nåja, nu ska jag nog ta mig ner i källaren för att hämta flyttkartonger. Flyttade ju hit i somras och det har ännu inte blivit uppackat, känns som att det måste ändra på sig. Ja, det blev ju inget solskensinlägg det här, men det finns många fina saker med att vara hemma, allt i familj och vänner jag har kommit tillbaka till. Jag har saknat er, tro inget annat. På måndag blir det Sigtuna, det ser jag fram emot sjukt mycket :)
Hej då bloggen, pusspuss!
Nu sitter jag hemma, i min pappas lägenhet. Jag tvättar kläder (i maskin!) och det behövs verkligen, alla kläder har en rödaktig ton, lite sådär nice. Jag är alltså hemma. Det känns sjukt overkligt. Båda planen blev försenade på grund av snö i Amsterdam (alltså INTE en punktering den här gången) så jag och Sofia kom hem 8 timmar senare än beräknat. Vi började skratta när det andra planet var försenat för grejen var att vi var PÅ planet. Det var kö för att få lyfta. En man som satt bakom oss frågade om det verkligen var så roligt, jag förklarade att ja, det är det. Trots att resan blev lite längre än beräknat så kändes det inte som så lång tid gick, kanske för att man jämför med 21 timmar buss till Dar-es-Salaam, I don't know... Mamma och min bror Markus kom och hämtade mig på flygplatsen och tur var det. Motviljan att åka hem blev liksom ännu större när jag redan var hemma.
Självklart blev det Donken när jag kom hem, av två anledningar: jag var galet sugen och det betyder noll disk. En så kallad winwin. Vi åkte hem till mamma och kollade nyheter. Det var helt overkligt att höra nyheter på svenska och på tv. Jag har fått uppdateringar men att höra folk prata om att man har hittat en bakterie som istället for fosfor behöver arsenik var en ganska sorglig upplevelse. Det här skulle tydligen kunna leda till att man kanske kan hitta levande organismer i rymden eftersom man kan leta efter fler grundämnen och blablabla. Det har alltid förvånat mig hur bakterier som kanske kan finnas i rymden kan vara till större intresse än alla människor som faktiskt bor på jorden. Jag fick lite ångest över att det inte verkar som att man bryr sig så mycket om mänskligheten som helhet. Jag antar att den här ångesten kommer att försvinna allt eftersom, hoppas hoppas.
Mamma hade också hyrt film, Brothers, som handlar om en kille som åker till Afghanistan, blir tillfångatangen men hans familj tror att han har dött. Handlar om hans familj och hur det är för honom att komma tillbaka och känner att ingen förstår honom. Kanske inte den typ av film jag behövde se när jag själv hade småångest för att komma hem men filmen var väldigt bra i alla fall. Sen åkte jag hem till pappa, slängde i en tvättmaskin, kollade facebook och sen var det sova.
Trots att jag inte har sovit mycket ens dom senaste två veckorna hade jag svårt att sova och vaknade tidigt, kl 8. I Tanzania hade det varit sovmorgon dock så jag antar att det är därför som jag vaknade galet tidigt. Har tvättat, rensat garderoben och städat lite nu på morgonen. Och ätit kaviarmacka. Gode Gud så gott det var. Men det är verkligen sjukt overkligt att vara hemma. För en månad sen var jag i Ilemera och alla pratade om valet, man visste inte resultatet ännu, trots att man egentligen visste det eftersom CCM är så stora. Men det känns som en helt annan värld vilket det såklart inte är. Men olika verkligheter. Känns inte som att jag hör hemma helt i någon av dom vilket är en konstig känsla. Men man anpassar sig, som sagt. Frågan är om jag vill anpassa mig...
Jag läste på Aftonbladet för kanske en vecka sen, där hade Blondinbella skrivit att unga tjejer som är födda på 90-talet ofta är drivna eftersom dom har mycket press på sig att studera och samtidigt ha koll på mode och vara snygga. Typ, inte exakt så men det var kontentan. Jag håller med henne, det är säkert sanningen för många. Det kanske är för att jag är 80-talist som gör att jag inte alls håller med om att det är det som borde vara viktigt, ens för någon. Sanningens ord är att om jag slutar läsa nyheter och börjar läsa ELLE istället vill jag att någon slår mig hårt och säger att jag har övergivit mina ideal. Tänk om alla unga i Sverige istället för ytligheter skulle börja bry sig om varandra, då hade vi haft en revolution på gång. Enormt mycket tid skulle frigöras och kanske hade världen sett annorlunda ut, eller i alla fall haft en annan atomsfär. När man är smådeppig som jag är nu får man faktiskt drömma om sånt här, bara så ni vet.
Nåja, nu ska jag nog ta mig ner i källaren för att hämta flyttkartonger. Flyttade ju hit i somras och det har ännu inte blivit uppackat, känns som att det måste ändra på sig. Ja, det blev ju inget solskensinlägg det här, men det finns många fina saker med att vara hemma, allt i familj och vänner jag har kommit tillbaka till. Jag har saknat er, tro inget annat. På måndag blir det Sigtuna, det ser jag fram emot sjukt mycket :)
Hej då bloggen, pusspuss!
söndag 28 november 2010
Zanzibar
Hej bloggen!
Vi har som sagt anlant till Zanzibar, och det ar sjukt vackert har. Men det ar verkligen inte samma land som jag har spenderat 11 veckor i. Allt ar dubbelt sa dyrt, manniskor pratar engelska och italienska pga massa italienska turister. I Bukoba fragade Frida hur man dansar i Sverige och har gar lokalbefolkningen pa beachparty. Kontrasterna ar enorma. Det tog ett tag for mig att kunna visa knana men det ar sa varmt att man inte star ut annars.
I lordags var ni ute med bat och dok och snorklade, jag gjorde tva dyk, Kristina och Sofia ett och snorklade en gang, Matilda snorklade tva ganger. Dom flesta fiskarna hade jag redan sett tidigare men jag sag en grymt stor skoldpadda, det var awesome. Efter sol, bad, dyk och snorkling akte vi hem. Var instruktor berattade om dom lokala legenderna, tror att han ljog 70% av tiden men kul att lyssna pa. Vi kom hem trotta och latt rodbranda.
Pa kvallen gick vi till ett hotell i narheten som hade beachparty. Vi firade Kristina vid tolvslaget och jag hjalpte en norrman hem, han kunde inte ga sjalv. Det var en rolig kvall men i en helt annan varld. Att det ar samma nation som Ilemera ar sjukt att tanka pa.
I morse sjong vi for Kristina och efter frukost och vila har vi solat och tagit massage. Imorgon aker vi till Stonetown, pa tisdag till Dar-es-Salaam och pa onsdag flyger vi hem. Sorgligt att resan ar over, har inte fattat det an... Men jag ar taggad over sista tiden, ska suga ut det sista innan Sverige, arbetsloshet, kyla och fullkorn infinner sig i mitt liv igen. Nasta blogginlagg kommer nog fran Sverige...
Hej da bloggen, pusspuss!
Vi har som sagt anlant till Zanzibar, och det ar sjukt vackert har. Men det ar verkligen inte samma land som jag har spenderat 11 veckor i. Allt ar dubbelt sa dyrt, manniskor pratar engelska och italienska pga massa italienska turister. I Bukoba fragade Frida hur man dansar i Sverige och har gar lokalbefolkningen pa beachparty. Kontrasterna ar enorma. Det tog ett tag for mig att kunna visa knana men det ar sa varmt att man inte star ut annars.
I lordags var ni ute med bat och dok och snorklade, jag gjorde tva dyk, Kristina och Sofia ett och snorklade en gang, Matilda snorklade tva ganger. Dom flesta fiskarna hade jag redan sett tidigare men jag sag en grymt stor skoldpadda, det var awesome. Efter sol, bad, dyk och snorkling akte vi hem. Var instruktor berattade om dom lokala legenderna, tror att han ljog 70% av tiden men kul att lyssna pa. Vi kom hem trotta och latt rodbranda.
Pa kvallen gick vi till ett hotell i narheten som hade beachparty. Vi firade Kristina vid tolvslaget och jag hjalpte en norrman hem, han kunde inte ga sjalv. Det var en rolig kvall men i en helt annan varld. Att det ar samma nation som Ilemera ar sjukt att tanka pa.
I morse sjong vi for Kristina och efter frukost och vila har vi solat och tagit massage. Imorgon aker vi till Stonetown, pa tisdag till Dar-es-Salaam och pa onsdag flyger vi hem. Sorgligt att resan ar over, har inte fattat det an... Men jag ar taggad over sista tiden, ska suga ut det sista innan Sverige, arbetsloshet, kyla och fullkorn infinner sig i mitt liv igen. Nasta blogginlagg kommer nog fran Sverige...
Hej da bloggen, pusspuss!
Musoma och var ickeresa till Arusha
Hej bloggen! (Internet dog, skrevs for nagra dagar sen)
Vi satt pa bussen klockan sex och akte halv sju fran Bukoba. I Mwanza traffade vi Frida, var fd kiswahililarare som pluggar dar. Det var sjukt kul att se henne igen! Vi at lunch nar bussen plockade upp nytt folk och sen var vi pa vag igen! 12 timmar efter att vi startade var resa var vi framme i Musoma dar vi skulle spendera natten hos var van Camilla som vi traffade i Harnosand. Vi hoppar av bussen och jag gar for att hamta ut vara forbokade biljetter till Arusha morgonen darpa. Den trevlige (las sjukt arroganta) mannen sa att resan kostar 32000 shilling plus en extraavgift pa $100 eftersom vi aker igenom nationalpark. Jag ringde Jonathan och fragade vad killen snackade om. Efter mycket om och men, fram och tillbaka, manniskor som ska forsoka forklara och en Caroline Mzungu Blomberg som blev mer och mer forbannad pa att bli behandlad som pojken med guldbyxorna inser vi att vi inte kan aka till Arusha. Vi hade redan pratat med nagra andra Harnosandvanner som bor dar om att hanga lite, assamst. Jag var fett lack men vi bokade i alla fall biljetter till Dar-es-Salaam, avgang onsdag kl 5. Vi at mat med Camilla och hennes van Sara och sen var det hem och sova. Dom har rattor som bor pa deras innertak, jag madde ratt daligt men kunde efter mycket om och men sova!
Dagen efter akte vi och betalade biljetterna och sen akte vi till sjukhuset eftersom Matilda har haft feber till och fran. Vi satt i ko, fick en lapp, satt i ny ko, pratade med en i personalen som sa att Matilda skulle testas for malaria och tyfoid. Vi satte oss i ny ko (dar det spelades afrikansk musik pa maxvolym som ALLTID), gjorde blodprov, satt i ko for resultat, fick reslutat, gick till en ny ko och traffade till sist en lakare som sa att bada testerna var negativa men att Matilda trots det skulle ata malariamedicin, eftersom man vet aldrig. Vi akte hem (med vissa svarigheter att hitta) till Camilla och Sara. Vilade, duschade och SOV. De andra kom hem, vi visade Camilla var PolePoleRemix och lagade mat i ugn + sallad och mango. Vi gick och la oss tidigt med dodens rattor ovanfor oss och DODENS hundar utanfor huset. Jag skrek till och med pa dom vid ett tillfalle (hundarna och inte rattorna alltsa, tva vale).
Vi gick upp okristet tidigt, klockan ringde 03.45, packade vara saker och akte till bussen. Vi akte buss i 20 roliga timmar pa skumpig vag, med hog musik pa nonstop och med barn som skrek och gnallde. Den langsta rasten vi hade var 15 min. Nar vi kom fram till Dar hade min rumpa somnat och jag var trott som en gnu (gnuer passerade vi forresten pa vagen till Musoma, + en massa zebror, hundratals) och vi vantar pa soluppgang pa bussterminalen. Jag tar vakten och virkar pa Sofias strumpor. Nar jag blir avlost far de reda pa att det ar bast att aka direkt. Jag hinner sova i 13 min ungefar och sen ar det taxi till forst ATM och sen baten. Som var snordyr, givetvis. Vi kopte i alla fall biljett och nu for nagra timmar sen kom vi till Kendwa pa Zanzibars nordvastra kust. Vi planerar att ta det lugnt, dyka och kolla Stonetown. Det kanns inte som att jag ar i samma land som for en vecka sen. Det ar verkligen jattekonstigt att vara har. Men jag tror att jag behover den har tiden for reflektion. Men det ar lite jobbigt. Tur att vi ar tillsammans alla fyra :)
Hej da bloggen, pusspuss!
Vi satt pa bussen klockan sex och akte halv sju fran Bukoba. I Mwanza traffade vi Frida, var fd kiswahililarare som pluggar dar. Det var sjukt kul att se henne igen! Vi at lunch nar bussen plockade upp nytt folk och sen var vi pa vag igen! 12 timmar efter att vi startade var resa var vi framme i Musoma dar vi skulle spendera natten hos var van Camilla som vi traffade i Harnosand. Vi hoppar av bussen och jag gar for att hamta ut vara forbokade biljetter till Arusha morgonen darpa. Den trevlige (las sjukt arroganta) mannen sa att resan kostar 32000 shilling plus en extraavgift pa $100 eftersom vi aker igenom nationalpark. Jag ringde Jonathan och fragade vad killen snackade om. Efter mycket om och men, fram och tillbaka, manniskor som ska forsoka forklara och en Caroline Mzungu Blomberg som blev mer och mer forbannad pa att bli behandlad som pojken med guldbyxorna inser vi att vi inte kan aka till Arusha. Vi hade redan pratat med nagra andra Harnosandvanner som bor dar om att hanga lite, assamst. Jag var fett lack men vi bokade i alla fall biljetter till Dar-es-Salaam, avgang onsdag kl 5. Vi at mat med Camilla och hennes van Sara och sen var det hem och sova. Dom har rattor som bor pa deras innertak, jag madde ratt daligt men kunde efter mycket om och men sova!
Dagen efter akte vi och betalade biljetterna och sen akte vi till sjukhuset eftersom Matilda har haft feber till och fran. Vi satt i ko, fick en lapp, satt i ny ko, pratade med en i personalen som sa att Matilda skulle testas for malaria och tyfoid. Vi satte oss i ny ko (dar det spelades afrikansk musik pa maxvolym som ALLTID), gjorde blodprov, satt i ko for resultat, fick reslutat, gick till en ny ko och traffade till sist en lakare som sa att bada testerna var negativa men att Matilda trots det skulle ata malariamedicin, eftersom man vet aldrig. Vi akte hem (med vissa svarigheter att hitta) till Camilla och Sara. Vilade, duschade och SOV. De andra kom hem, vi visade Camilla var PolePoleRemix och lagade mat i ugn + sallad och mango. Vi gick och la oss tidigt med dodens rattor ovanfor oss och DODENS hundar utanfor huset. Jag skrek till och med pa dom vid ett tillfalle (hundarna och inte rattorna alltsa, tva vale).
Vi gick upp okristet tidigt, klockan ringde 03.45, packade vara saker och akte till bussen. Vi akte buss i 20 roliga timmar pa skumpig vag, med hog musik pa nonstop och med barn som skrek och gnallde. Den langsta rasten vi hade var 15 min. Nar vi kom fram till Dar hade min rumpa somnat och jag var trott som en gnu (gnuer passerade vi forresten pa vagen till Musoma, + en massa zebror, hundratals) och vi vantar pa soluppgang pa bussterminalen. Jag tar vakten och virkar pa Sofias strumpor. Nar jag blir avlost far de reda pa att det ar bast att aka direkt. Jag hinner sova i 13 min ungefar och sen ar det taxi till forst ATM och sen baten. Som var snordyr, givetvis. Vi kopte i alla fall biljett och nu for nagra timmar sen kom vi till Kendwa pa Zanzibars nordvastra kust. Vi planerar att ta det lugnt, dyka och kolla Stonetown. Det kanns inte som att jag ar i samma land som for en vecka sen. Det ar verkligen jattekonstigt att vara har. Men jag tror att jag behover den har tiden for reflektion. Men det ar lite jobbigt. Tur att vi ar tillsammans alla fyra :)
Hej da bloggen, pusspuss!
torsdag 25 november 2010
Sista tiden i Ilemera
Hej bloggen!
Jag och Kristina kom tillbaka till Ilemera och det sag ut ungefar som nar vi lamnade det, dock tva tyska man fattigare. Vi var inte glada over att dom hade akt men desto gladare over att ha vart hus for oss sjalva sista tiden! Avsaknaden av prast och diakon fanns saklart dar ocksa, lite trakigt sadar sista tiden men vad ska man gora...
Pa onsdagen korde vi pa med var sista engelskalektion pa ICCO, det gick kanon. Som svar pa alla kiswahilisanger vi har lart oss larde vi dem head, shoulders, knees and toes med enorm succe. Eleverna skrattade och vi skrattade. Jag skrattade sa mycket att det kom tarar till och med (inte helt ovanligt). Efterat tog vi gruppbilder, sjukt bra sanna ocksa. Pa kvallen kom tva av grabbarna och spelade kort med oss, sen en av lararna och sen tva tjejer (och Katinka saklart). Riktigt mysigt och gosigt. Sjuan ar ett bra spel om man inte kan spraket sa bra!
Pa torsdagen var det morgonbon och efter den kom rektorn pa ICCO och bjod in oss till klockan 11 samma dag. Vi anade att det skulle bli lite sorgligt, det blev det. Vi kom dit, satt i en ring i klassrummet och eleverna borjade sjunga och spela for oss. Jag grat och skrattade samtidigt, kanslorna var inte riktigt med. Sen fick vi prestenter, dels ett halsband och dels en tallrik med vart namn pa, jattefina! Jag saknar ICCOeleverna sjukt mycket...
Pa fredagen hade vi var Sverigelektion pa ICCO istallet for engelska. Visade lite bilder. Sverigelektionen var val over pa sadar 5 minuter och sen visade vi bilder vi tagit pa eleverna under vara manader med dom. Dom skrattade valdigt mycket :) sen gav vi dom eng-swa braatthafraser och nagra foton som vi skrev ut i Bukoba. Sen tog vi lite mer foton. Kristina har paverkat mig mycket under mina veckor i Tanzania. Jag fotar mycket mer och borjar tycka att smalandska nog later lite som rikssvenska. Jag markte dock att det ar en dialekt hon har nar hon for nagra veckor sen pratade med sin pappa i telefon. Daremot har jag borjat prata pa 'a' istallet for e en hel del, och blandar ibland in ord som g'o'tt och annat dialektssprak. Men det har var ju bara en parentes!
Pa fredagen gick vi tillsammans med Katinka och tittade pa var utsikt over Victoriasjon en sista gang. Sen gick vi till Bethania (kvinnogruppen typ) och lagade ugali med Clea, diakonen. Vi har pratat lange om att laga mat tillsammans och den sista fredagen var forsta gangen hon kunde. Vi lagade tillsammans med Katinka och Margeret ocksa och at en fantastisk maltid. Sen drack vi te hos diakonen och sen sov vi var sista natt i Berits hus.
Pa lordagen akte vi till Muleba for att traffa Anitha. Forst visade jag Fredrick (som vi skulle sova hos den natten) hur hans mail fungerade. Anitha gjorde en Elisante och dok upp pa internetcafet, crazy! Vi handlade lite och sen gick vi hem till Anitha, Fredrick foljde med och drack lite mjolk. Vi at grashoppor och myror som man bor och sen matoke och chipsi. Vi traffade Anithas familj, daribland hennes son, som saklart var supersot och lite gulligt blyg :) Vi halsade ocksa pa hennes storebror och var med pa en korovning innan det var dags att aka tillbaka hemat. Vi gav henne ett kort av Stockholms centralstation och hon blev valdigt glad. Hon saknar transporten i Sverige och har forsokt forklara for sin familj men det har varit svart for dom att forsta. Kande oss som hjaltar!
Vi akte pikipiki hem i solnedgangen, packade vara saker till Fredrick och gick dit. Hans barn var trotta och vi fick inte sa mycket tid tillsammans tyvarr, men det var trevligt anda. Han berattade lite om sitt liv, bland annat att han har haft en fru tidigare som han har sex av sina barn med men hon lamnade honom och har nu mentala problem. Nar vi gick pa toaletten innan vi la oss for att sova kom det anga ur vara munnar, riktigt kallt. Pa morgonen vacks vi av nyheten att Fredricks syster har dott. Vi ater frukost och gar sedan hem valdigt nere och ledsna for Fredricks skull.
I vart hus den morgonen var det full rulle. Folk kom och sa hejda, lamnade presenter och jag och Kristina hann inget mer an att packa. I kyrkan efter gudstjansten holl vi ett snabbt tal och gav kyrkan lite presenter, och sen gjorde evangelisten samma sak. Vi packade ihop det sista, gav klader och saker till Clea som hon ska ge till fattiga i byn och sen var det lunch med nagra forsamlingsbor. Efter lunchen var det dags att saga hejda. Jag forsokte att inte tanka pa det faktum att jag antagligen inte kommer traffa folket i Ilemera men det gick inte sa bra. Nar jag sag att Katinka stod och grat borjade jag ocksa storgrata. Jackson korde oss till Bukoba och kvinnocentret, val framme var jag nastan lugn. Vi traffade dar tyskan Jana och en tjej som var med i UIDVK 2008 och akte till Brasilien, Jenny. Hon ska jobba med samma projekt som Jana i ett halvar, hon fick min kiswahilibok :)
Vi alla fyra at en sista maltid med Jonathan, Jackson och Alice pa ett katolskt hotell. Vi at kycklingburgare och madde som kungar. Tidigt pa morgonen borjade vi var resa mot var nuvarande destination, Zanzibar, men det blev inte riktigt som vi tankt oss...
Hej da bloggen!
Jag och Kristina kom tillbaka till Ilemera och det sag ut ungefar som nar vi lamnade det, dock tva tyska man fattigare. Vi var inte glada over att dom hade akt men desto gladare over att ha vart hus for oss sjalva sista tiden! Avsaknaden av prast och diakon fanns saklart dar ocksa, lite trakigt sadar sista tiden men vad ska man gora...
Pa onsdagen korde vi pa med var sista engelskalektion pa ICCO, det gick kanon. Som svar pa alla kiswahilisanger vi har lart oss larde vi dem head, shoulders, knees and toes med enorm succe. Eleverna skrattade och vi skrattade. Jag skrattade sa mycket att det kom tarar till och med (inte helt ovanligt). Efterat tog vi gruppbilder, sjukt bra sanna ocksa. Pa kvallen kom tva av grabbarna och spelade kort med oss, sen en av lararna och sen tva tjejer (och Katinka saklart). Riktigt mysigt och gosigt. Sjuan ar ett bra spel om man inte kan spraket sa bra!
Pa torsdagen var det morgonbon och efter den kom rektorn pa ICCO och bjod in oss till klockan 11 samma dag. Vi anade att det skulle bli lite sorgligt, det blev det. Vi kom dit, satt i en ring i klassrummet och eleverna borjade sjunga och spela for oss. Jag grat och skrattade samtidigt, kanslorna var inte riktigt med. Sen fick vi prestenter, dels ett halsband och dels en tallrik med vart namn pa, jattefina! Jag saknar ICCOeleverna sjukt mycket...
Pa fredagen hade vi var Sverigelektion pa ICCO istallet for engelska. Visade lite bilder. Sverigelektionen var val over pa sadar 5 minuter och sen visade vi bilder vi tagit pa eleverna under vara manader med dom. Dom skrattade valdigt mycket :) sen gav vi dom eng-swa braatthafraser och nagra foton som vi skrev ut i Bukoba. Sen tog vi lite mer foton. Kristina har paverkat mig mycket under mina veckor i Tanzania. Jag fotar mycket mer och borjar tycka att smalandska nog later lite som rikssvenska. Jag markte dock att det ar en dialekt hon har nar hon for nagra veckor sen pratade med sin pappa i telefon. Daremot har jag borjat prata pa 'a' istallet for e en hel del, och blandar ibland in ord som g'o'tt och annat dialektssprak. Men det har var ju bara en parentes!
Pa fredagen gick vi tillsammans med Katinka och tittade pa var utsikt over Victoriasjon en sista gang. Sen gick vi till Bethania (kvinnogruppen typ) och lagade ugali med Clea, diakonen. Vi har pratat lange om att laga mat tillsammans och den sista fredagen var forsta gangen hon kunde. Vi lagade tillsammans med Katinka och Margeret ocksa och at en fantastisk maltid. Sen drack vi te hos diakonen och sen sov vi var sista natt i Berits hus.
Pa lordagen akte vi till Muleba for att traffa Anitha. Forst visade jag Fredrick (som vi skulle sova hos den natten) hur hans mail fungerade. Anitha gjorde en Elisante och dok upp pa internetcafet, crazy! Vi handlade lite och sen gick vi hem till Anitha, Fredrick foljde med och drack lite mjolk. Vi at grashoppor och myror som man bor och sen matoke och chipsi. Vi traffade Anithas familj, daribland hennes son, som saklart var supersot och lite gulligt blyg :) Vi halsade ocksa pa hennes storebror och var med pa en korovning innan det var dags att aka tillbaka hemat. Vi gav henne ett kort av Stockholms centralstation och hon blev valdigt glad. Hon saknar transporten i Sverige och har forsokt forklara for sin familj men det har varit svart for dom att forsta. Kande oss som hjaltar!
Vi akte pikipiki hem i solnedgangen, packade vara saker till Fredrick och gick dit. Hans barn var trotta och vi fick inte sa mycket tid tillsammans tyvarr, men det var trevligt anda. Han berattade lite om sitt liv, bland annat att han har haft en fru tidigare som han har sex av sina barn med men hon lamnade honom och har nu mentala problem. Nar vi gick pa toaletten innan vi la oss for att sova kom det anga ur vara munnar, riktigt kallt. Pa morgonen vacks vi av nyheten att Fredricks syster har dott. Vi ater frukost och gar sedan hem valdigt nere och ledsna for Fredricks skull.
I vart hus den morgonen var det full rulle. Folk kom och sa hejda, lamnade presenter och jag och Kristina hann inget mer an att packa. I kyrkan efter gudstjansten holl vi ett snabbt tal och gav kyrkan lite presenter, och sen gjorde evangelisten samma sak. Vi packade ihop det sista, gav klader och saker till Clea som hon ska ge till fattiga i byn och sen var det lunch med nagra forsamlingsbor. Efter lunchen var det dags att saga hejda. Jag forsokte att inte tanka pa det faktum att jag antagligen inte kommer traffa folket i Ilemera men det gick inte sa bra. Nar jag sag att Katinka stod och grat borjade jag ocksa storgrata. Jackson korde oss till Bukoba och kvinnocentret, val framme var jag nastan lugn. Vi traffade dar tyskan Jana och en tjej som var med i UIDVK 2008 och akte till Brasilien, Jenny. Hon ska jobba med samma projekt som Jana i ett halvar, hon fick min kiswahilibok :)
Vi alla fyra at en sista maltid med Jonathan, Jackson och Alice pa ett katolskt hotell. Vi at kycklingburgare och madde som kungar. Tidigt pa morgonen borjade vi var resa mot var nuvarande destination, Zanzibar, men det blev inte riktigt som vi tankt oss...
Hej da bloggen!
tisdag 16 november 2010
Kikukwe bjuder pa aventyr
Hej bloggen!
Sen sist har jag hunnit vara med om massa aventyr. Vi beger oss alltsa till Kikukwe alla fyra och efter vantan i daladalan med oforskamda forsaljare sa kommer vi fram till Kikukwe, byn som ar hem for Sofia och Matilda. Vid var ankomst mottes vi av Frida som kom halvspringades mot oss och valkomnade oss jattemycket, fick en kansla som jag har saknat lite. En helt underbar kvinna! Felix, prasten vars hus vi skulle bo i, var inte hemma sa vi vantade och tog det lugnt ett tag. Tvattade av oss och drack te. Efter ett tag gick vi hem till Sofia (hon var med oss, Matilda hoppade av bussen lite tidigare) for att hamta ett myggnat till mig. Dar traffade vi Sofias familj och fick te dar med. Darefter gick vi hem till Felix (tillsammans med Sofia och Elina), kollade pa nyheter och pratade. Efter ett tag gick de hem och vi at middag och pratade med Felix. Sen var det sova, vi var valdigt trotta som vanligt.
Pa lordagen gick vi upp tidigt, fick brod och getmjolk till frukost, MUMS. Matilda och Sofia kom och vi begav oss ut pa vandring till fiskdammar. Dammarna lag i en dal, vi bor pa ett berg. Pa vagen ner fruktade vi vagen upp. Vi fick en guidning vid dammarna och dar fanns aven ett kaffeplantage. Vagen upp var precis lika olidlig som vi trodde. Och solen sken givetvis med full kraft! Vi kom tillbaka till Felix och fick vatten, Felix dotterson skrattade at mig for att jag drack massa vatten jattefort. Efter lunch filmade vi Kevin (dottersonen) nar han dansade. Han ar 5 ar och den coolaste jag vet. Han AR energi. Vi har fatt reda pa att hans efternamn betyder lugn, jag skrattade... Efter Kevins dans vilade vi i en timme ungefar sen gick vi till Sofia. Vi pratade med hennes familj lite och sen halsade vi pa en kvinna som heter Edina som har en jattesot son. Efter lite juice och notter gick vi till korovning. Precis som i Ilemera borjade den inte nar den borde sa vi gick in i ett hus och kollade TV. Efter ett tag borjade ovningen och vi satte oss pa nagra gravar och lyssnade (inte bara vi som satt pa gravarna utan hela koren, vi ar inte vidriga manniskor). Efter koren gick vi fort forbi Sofia igen (hon bor nara oss) och sen hem till Felix. Drack te och tog en "dusch". Middag vid 22 ungefar, ugali! Sen sova!
Pa sondagen var det gudstjanst! Tyvarr inte ledd av Felix men det gjorde inte sa mycket. Vi satt pa bankar med ryggstod och madde allmant bra. Vi presenterade oss under gudstjansten och fick applader. Jag borjar lita pa appladerna nu! Koren sjong pa svenska pa vagen ut, jag blev glad :) Vi gick hem till en familj for att ata lunch dar, Aron och Jenny. De sa att de garna tar emot stipendiater nasta ar och att de var lite ledsna over att ha missat det har aret, antagligen var de inte i kyrkan nar det tillkannagavs. Hoppas att nagon kommer dit nasta ar, dom var jattetrevliga. Matilda skrek nar hon insag att de hade en riktig toalett, jag har fotat den! Efter en fantastisk lunch gick vi hem till Matilda, traffade hennes familj och fick en rundtur. Sen var det lask, kex och grashoppor som gallde. Dom var faktiskt riktigt goda, ska kopa med mig hem :) Vi gick efter ett tag hem till Sofia. Ingen var hemma men vi drack i alla fall te och sen gick vi hem till Felix. Borjade spana pa min presentation och efter det blev det sen middag (som vanligt) och sen var det dags for att sova igen!
Mandagen borjade med frulle som vanligt, Sofia och Matilda var pa plats tidigt eftersom vi skulle aka till Uganda. Sagt och gjort: vi akte till Uganda. Man behovde inget pass och det fanns inget gransstation. Helt plotsligt sa Felix bara "Nu ar vi i Uganda". Uganda kandes ungefar som Tanzania, lite som nar man fyller ar, skillanden var inte sa stor just i den dar sekunden som nagot forandrades. I Uganda fragade vi polisen om lov sa att vi fick fota, det fick vi. Sen var det guidad tur i den lilla byn av tva poliser och en random man. Nagra av barnen som sag oss skrek MZUNGU, sprang efter oss och 10 sekunder senare holl jag nagra barn i handen. Vi gick runt i byn, tittade pa utsikten och sen gick vi mot Kashenye, en by i Tanzania 6-7 km bort. Vi gick i hettan och brannan nu ar inte nadig. Vi kom i alla fall fram och fick vila. Vi pratade med evangelisten, Felix och en annan kvinna om kyrkan i Sverige. Det ar svart att forsta for folk har att man inte gar pa gudstjanst i Sverige, aven om man ar aktiv i kyrkan. Vi forsokte olika infallsvinklar men det gar inte att forsta riktigt. Har ar det en sa naturlig del av vardagen. Vi at lunch, kollade kyrkan och sen var det pikipiki hem (jag och Sofia delade pa en) och jag satt fruktansvart obekvamt. Jag halkade liksom in under killen som korde. Nar vi kom hem tog vi det lugnt hos Felix ett tag, sen gick Matilda och Sofia hem. Jag och Kristina "duschade" och sen lekte jag med Kevin. Han ar valdigt tacksam att leka med eftersom man bara behover slanga runt med honom och skrika lite. Supersot! Han kallar oss for syster men jag tror att det ar lite for att han inte kommer ihag vad vi heter... Vi at middag vid halv elva, sa hejda till Frida och sen gick vi och la oss.
Idag gick vi upp tidigt, sa hejda till Felix, delade minibuss med 23 andra vuxna och nu ar vi i Bukoba. Inte alls manga dagar kvar nu...
Hej da bloggen, pusspuss!
Sen sist har jag hunnit vara med om massa aventyr. Vi beger oss alltsa till Kikukwe alla fyra och efter vantan i daladalan med oforskamda forsaljare sa kommer vi fram till Kikukwe, byn som ar hem for Sofia och Matilda. Vid var ankomst mottes vi av Frida som kom halvspringades mot oss och valkomnade oss jattemycket, fick en kansla som jag har saknat lite. En helt underbar kvinna! Felix, prasten vars hus vi skulle bo i, var inte hemma sa vi vantade och tog det lugnt ett tag. Tvattade av oss och drack te. Efter ett tag gick vi hem till Sofia (hon var med oss, Matilda hoppade av bussen lite tidigare) for att hamta ett myggnat till mig. Dar traffade vi Sofias familj och fick te dar med. Darefter gick vi hem till Felix (tillsammans med Sofia och Elina), kollade pa nyheter och pratade. Efter ett tag gick de hem och vi at middag och pratade med Felix. Sen var det sova, vi var valdigt trotta som vanligt.
Pa lordagen gick vi upp tidigt, fick brod och getmjolk till frukost, MUMS. Matilda och Sofia kom och vi begav oss ut pa vandring till fiskdammar. Dammarna lag i en dal, vi bor pa ett berg. Pa vagen ner fruktade vi vagen upp. Vi fick en guidning vid dammarna och dar fanns aven ett kaffeplantage. Vagen upp var precis lika olidlig som vi trodde. Och solen sken givetvis med full kraft! Vi kom tillbaka till Felix och fick vatten, Felix dotterson skrattade at mig for att jag drack massa vatten jattefort. Efter lunch filmade vi Kevin (dottersonen) nar han dansade. Han ar 5 ar och den coolaste jag vet. Han AR energi. Vi har fatt reda pa att hans efternamn betyder lugn, jag skrattade... Efter Kevins dans vilade vi i en timme ungefar sen gick vi till Sofia. Vi pratade med hennes familj lite och sen halsade vi pa en kvinna som heter Edina som har en jattesot son. Efter lite juice och notter gick vi till korovning. Precis som i Ilemera borjade den inte nar den borde sa vi gick in i ett hus och kollade TV. Efter ett tag borjade ovningen och vi satte oss pa nagra gravar och lyssnade (inte bara vi som satt pa gravarna utan hela koren, vi ar inte vidriga manniskor). Efter koren gick vi fort forbi Sofia igen (hon bor nara oss) och sen hem till Felix. Drack te och tog en "dusch". Middag vid 22 ungefar, ugali! Sen sova!
Pa sondagen var det gudstjanst! Tyvarr inte ledd av Felix men det gjorde inte sa mycket. Vi satt pa bankar med ryggstod och madde allmant bra. Vi presenterade oss under gudstjansten och fick applader. Jag borjar lita pa appladerna nu! Koren sjong pa svenska pa vagen ut, jag blev glad :) Vi gick hem till en familj for att ata lunch dar, Aron och Jenny. De sa att de garna tar emot stipendiater nasta ar och att de var lite ledsna over att ha missat det har aret, antagligen var de inte i kyrkan nar det tillkannagavs. Hoppas att nagon kommer dit nasta ar, dom var jattetrevliga. Matilda skrek nar hon insag att de hade en riktig toalett, jag har fotat den! Efter en fantastisk lunch gick vi hem till Matilda, traffade hennes familj och fick en rundtur. Sen var det lask, kex och grashoppor som gallde. Dom var faktiskt riktigt goda, ska kopa med mig hem :) Vi gick efter ett tag hem till Sofia. Ingen var hemma men vi drack i alla fall te och sen gick vi hem till Felix. Borjade spana pa min presentation och efter det blev det sen middag (som vanligt) och sen var det dags for att sova igen!
Mandagen borjade med frulle som vanligt, Sofia och Matilda var pa plats tidigt eftersom vi skulle aka till Uganda. Sagt och gjort: vi akte till Uganda. Man behovde inget pass och det fanns inget gransstation. Helt plotsligt sa Felix bara "Nu ar vi i Uganda". Uganda kandes ungefar som Tanzania, lite som nar man fyller ar, skillanden var inte sa stor just i den dar sekunden som nagot forandrades. I Uganda fragade vi polisen om lov sa att vi fick fota, det fick vi. Sen var det guidad tur i den lilla byn av tva poliser och en random man. Nagra av barnen som sag oss skrek MZUNGU, sprang efter oss och 10 sekunder senare holl jag nagra barn i handen. Vi gick runt i byn, tittade pa utsikten och sen gick vi mot Kashenye, en by i Tanzania 6-7 km bort. Vi gick i hettan och brannan nu ar inte nadig. Vi kom i alla fall fram och fick vila. Vi pratade med evangelisten, Felix och en annan kvinna om kyrkan i Sverige. Det ar svart att forsta for folk har att man inte gar pa gudstjanst i Sverige, aven om man ar aktiv i kyrkan. Vi forsokte olika infallsvinklar men det gar inte att forsta riktigt. Har ar det en sa naturlig del av vardagen. Vi at lunch, kollade kyrkan och sen var det pikipiki hem (jag och Sofia delade pa en) och jag satt fruktansvart obekvamt. Jag halkade liksom in under killen som korde. Nar vi kom hem tog vi det lugnt hos Felix ett tag, sen gick Matilda och Sofia hem. Jag och Kristina "duschade" och sen lekte jag med Kevin. Han ar valdigt tacksam att leka med eftersom man bara behover slanga runt med honom och skrika lite. Supersot! Han kallar oss for syster men jag tror att det ar lite for att han inte kommer ihag vad vi heter... Vi at middag vid halv elva, sa hejda till Frida och sen gick vi och la oss.
Idag gick vi upp tidigt, sa hejda till Felix, delade minibuss med 23 andra vuxna och nu ar vi i Bukoba. Inte alls manga dagar kvar nu...
Hej da bloggen, pusspuss!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)